michellelindaholm

Men även ångesten och saknade finns där inom mig och den kommer aldrig försvinna.. 

Jag saknar min pappa så fruktansvärt mycket.. och då menar jag inte att det är den saknaden att ja vill träffa honom och bara krama honom.  Det gör ja ju självklart. Men jag saknar min pappa som han var för några år sen. Vi kunde prata i timmar om allt mellan himmel och jord, vi skrattade och grät tillsammans. Jag kunde ligga i hans knä och han klappade mig på håret och sa att han älskade mig ♡  jag kunde ringa pappa och bara säg att jag älskade honom dagligen.. sjukdomen fanns även då men hade inte tagit över honom.. 

Idag pratar vi väldigt väldigt sällan pga att han blivit sämre och pratar knappt inget längre.  Det är skit jobbigt och speciellt idag. Idag är e  sån där dag då ja bara vill ringa till pappa och berätta för han att ja älskar han och att jag fixat mitt hår och att det skit snyggt. Jaa  precis såna saker kunde vi prata om.. var jag glad och lycklig var han glad. Idag tror ja tyvärr inte att min glädje och lycka når ända fram till honom.. 

Jag är vuxen nu och har en egen underbar familj som jag älskar över allt annat men jag saknar att ha min pappa så pass nära mig som jag en gång i tiden haft. Bara kunna ringa roll honom och berätta att oliwer lärt sig något nytt. Jag hör hur han skulle skrattat åt saker och ting som jag berätta för honom. Bara för några år sen. 

Det är så jävla sjukt vad en sjukdom kan ta över och förändra en underbar person så pass mycket ... 😭😭😭😭